Den 24 februari i år invaderade Ryssland Ukraina. Som anarkister har vi inget intresse i att stödja en nation, däremot vill vi visa vårt stöd till de kamrater som befinner sig i Ukraina såväl som i Ryssland. I nuläget anser vi dock att våra kamrater i Ukraina är i ett större behov av pengar och därför har Föreningen Fånggrupen tillsammans med anarkism.info inlett ett samarbete för att försöka samla in pengar till våra kamrater i Ukraina. För att applicera på den anarkistiska historien i området har vi valt att trycka upp Revolutionary Insurgent Army of Ukraine-flaggor där vinsten kommer att gå till Operation Solidarity. Vilket är en icke-vinstdrivande organisation i Ukraina som hjälper kamrater med allt från skyddsutrustning till sjukvårdmaterial. (Mer info om dem hittar ni på deras instagram Operation.Solidarity)

Var är det meningen att en ska börja när det finns så mycket att säga? I ett rungande kamrater? Ja där vill jag börja.
Kamrater!
För jag tror på kamrater. Tycker om ordet kamrater. Som jag tycker om ord som: solidaritet, internationalism, jämlikhet, frihet, anarki, systrar, kärlek, sommaräng, skog och revolution. Allt det som vill växa vilt och fritt.

Efter mordet på George Floyd i Minneapolis i slutet av maj har USA kastats in i en våg av antirasistiska protester och upplopp på en skala och med en bredd som inte skådats tidigare i landets historia. Förutom rasism har det förstås också handlat om det brutala polisvåld som ligger likt en våt filt över hela samhället, och där de oproportionerligt många morden på svarta bara är toppen på ett isberg av polisvåld, rasism, sexism och repression.

Sverigedemokratiska politiker hade redan hunnit skicka in frågor till riksdagen och partiet presenterat fascistoida förslag på ”åtgärder”, medan Moderaterna hade skickat sina mest korrupta politiker till platsen. Då kom nyheten att bombdådet i Göteborg med all sannolikhet utförts av en 55-åring som inte har några kopplingar till gängkriminalitet, och handlade om ett vräkningsärende.

För några dagar sedan sprejade AFA Stockholm en hälsning på Iréne Svenonius hus i Täby. Den lokala M-politikern behöver antagligen ingen närmare presentation, men för den som vill ha mer information om hur hon bidragit till att haverera sjukvården i Stockholmsregionen så går det bra att läsa AFAs egna inlägg om saken.

I en högintressant och fascinerande text om superhjältar skriven 2012 noterar David Graeber, nästan i förbifarten, hur superhjältar på ett väldigt bokstavligt sätt ofta är reaktionära. De har inga egna planer eller visioner, de saknar helt fantasi och skapande kreativitet, och deras förmågor används främst till att förhindra superskurkar och bevara den rådande ordningen.

I spåren av att coronaviruset sakta har ätit sig in och tagit över alla aspekter av våra liv har många av oss inte bara blivit isolerade hemmasittare, utan också hobbyfilosofer och epidemiologer som ställer upp och löser så kallade spårvagnsproblem (trolley problem) på löpande band. Plötsligt kan bisarra frågeställningar om öde öar, grottor, och utilitaristiska beräkningar kring hur många det är rimligt att döda i en given situation verka något mindre abstrakta. Men är de verkligen det?

När det för någon månad sedan blev klart att den svenska regimen sväng och ett svenskt NATO-medlemskap såg ut att bli verklighet, helt utan debatt, skrev vi på anarkism.infos Facebook att

Varje gång det är kravaller eller demonstrationer i Sverige som går utanför ramarna för det helt banala, så påbörjas ett skådespel med vid det här laget välbekanta roller och en sedan länge välrepeterad handling.

De senaste dagarna har det rapporterats om demonstrationer i Kuba. Det började med några mindre, spontana marscher under kvällen den 10:e juli, och utvecklades dagen efter till en protestvåg där tusentals kubaner gick ut på gatorna i de första omfattande regimkritiska protesterna sedan 90-talet. Hundratals människor har arresterats, och en person uppges ha dött. Detaljerad information är knapphändig, speciellt efter att tillgången till internet begränsats i Havanna under början av veckan. Dessutom finns det förstås sedan länge en väldigt polariserad opinion både för och emot Kuba, genom vilket stora delar av nyhetsflödet filtreras, och detta gör det extra svårt att få en bild av vad som verkligen händer.

När Vänsterpartiets tillträdande partiledare, Nooshi Dadgostar, nyligen intervjuades i Morgonpasset väckte intervjun en del reaktioner. Folk verkar ha tyckt att det överlag inte var en speciellt bra intervju, med vacklande och konstiga svar. Några fastnade speciellt för delen som handlade om AFA och anarkister:

Den 6 maj deltog Googles förre VD, Eric Schmidt, på New York-guvernören Andrew Cuomos dagliga pressträff. Lägligt nog deltog han via videolänk, och hans belåtna uppsyn speglade också att händelsen var kulmen på en process som pågått i många år. Cuomo tillkännagav att Schmidt skulle leda en insats för att ”tänka om” hur delstaten skulle se ut efter coronapandemin.

Det sägs ibland att hoppet är det sista som överger en, men det stämmer inte. Ibland kan hoppet tvärtom vara en av de första som flyr skutan, vid minsta antydan till storm. Vi känner alla till berättelser om superhjältar som aldrig förlorar (eller återfår) hoppet och lyckas övervinna allt motstånd. Som mot alla odds hittar dödsstjärnans svaga punkt och håller handen stadig i det avgörande ögonblicket. Men i verkligheten, i vardagen, kan hoppet ofta vara som en fjäril med vingar så nätta att minsta vindpust styr den ur kurs.

Ett av mina första minnen är att jag har tappat bort en leksaksbil. Jag minns varken färg eller modell, men jag minns att jag tyckte mycket om den, och plötsligt var den borta. Jag var såklart ledsen, eftersom jag blivit av med något som var viktigt för mig. Det är nog inte fel att säga att jag sörjde bilen.

Längtan är en förunderlig känsla. Den är lika universell som mångbottnad. Alla längtar vi bort från eller till något. Det kan vara platser, relationer, minnen, eller till och med något som är svårt att definiera. För vissa är längtan bara något som kommer upp till ytan då och då, för andra slår den under långa tidsperioder ut alla andra känslor, som en storm vars styrka dränker alla andra ljud och upplevelser. Det sägs ibland att det inte är ett friskhetstecken att vara välanpassad till ett sjukt samhälle. Betyder det att vår längtan, i ett samhälle dominerat av staten och kapitalismen, också kan vara politisk? Och om längtan är känslan, vad är då motsvarande praktik? Går det att tala om en slags… flykt?

Nu när den globala uppvärmningen blir allt svårare att ignorera har den gröna rörelsen fått ännu ett uppsving. Det är sjukt inspirerande att se människor som aldrig engagerat sig förut delta i massaktioner på grund av klimatkrisens ökande påtaglighet och på grund av att allt fler därför drabbas av insikten om att människans och andra arters gemensamma framtid står på spel. Den insikten hade aldirg väckts om det inte vore för i sociala miljörörelser som också erbjuder ett utlopp för inpulsen att göra någonting åt de problem vi möter.

Polisens sociala-medie-aktivister har skapat en talking point kring fantasin om att de skyddar allas rätt att fritt utrycka sina åsikter. Likt sanna liberaler proklamerar de att de kanske inte håller med de demonstranter som kritiserar polisens övervåld, men att de är beredda att riskera liv och hälsa för både nazisters rätt att bränna böcker lika väl som att människor ska få protestera mot att polisen skjuter skarpt in i en folksamling. I polismyndighetens ögon finns det nämligen ingen värdeskillnad däremellan. Men är det verkligen skydd snuten ägnar sig åt eller är det egentligen bevakning?

Det här kriteriet är ett förslag på hur en skulle kunna skilja mellan en demokratisk regering och en diktatur. Det här är ingen allmänt accepterad definition men det finns en visdom i det som är svår att förneka. Varje gång jag hör om den allt mer repressiva asylpolitiken påminns jag om den här bristen i det som kallas demokrati. Jag tänker också på hur alla de människor, som riskerar livet för att få komma till Europa eller som lever i ovisshet och utsatthet i ett flyktingläger, inte har någon chans att påverka EU:s asylpolitik. De är röstlösa och rättslösa i gentemot ett EU som ändå kallar sig demokratiskt.

I det revolutionära ögonblicket 2020 tydliggörs att en omställning behövs. Hur organiserar vi nästa steg?

Ingen går säker från fascism

Anarkister bedriver kvinnokamp som inte styrs av patriarkala och kapitalistiska strukturer.

Grattis till dig som är beredd att göra världen till en bättre plats, alla ni andra kan dra åt helvete.

Att det även finns personer i vår politiska rörelse som missbrukar förtroende och även om den autonoma miljön alltid ska vara självstyrande utan hierarkier av något slag, så kan man ändå se maktbalansen mellan kvinnor och män. Kvinnor blir bemötta med nedsättande ord och blir kritiserade hårdare än vad män blir. Kvinnors val i livet blir mer kritiserade än vad mäns val blir.

För 150 år sedan idag föddes Ernest-Lucien Juin, mer känd som Émile Armand eller bara E. Armand, i Paris. Émile kom att bli en dissident bland dissidenter under sin resa genom livet och det anarkistiska landskapet. Innan detta landskap uppenbarade sig så trotsade han sin kommunardiske fars uppfostran om den skadliga kristendomen och hängav sig åt de mystiska grenarna av den etablerade Kristendomen i flertalet år.