Radicalising people towards liberatory politics is a challenging, deeply rewarding, and vital component to building real political power towards liberation. It is also emotionally taxing, difficult to navigate, and often rife with conflict. I hope to offer some tools, tactics, and frameworks for engaging in this process with others in ways that can keep doors open for continued process, as well as protect the boundaries and energies of my fellow militants who engage in this work.

The First Intifada (meaning shaking off/uprising in Arabic) was the first Palestinian uprising against Israel’s takeover of Palestinian territory, lasting from December 1987 until the signing of the 1993 Oslo Accords. The “intifada,” which went down in history as the name of the Palestinian resistance against the Israeli occupation, is known by this name all over the world. In December 1987, an Israeli pickup truck crashed into a vehicle carrying Palestinians in the Gaza region, killing four people. Thereupon, the Islamic University of Gaza students started the uprising that would be known as intifada by calling all Palestinians to gather around the hospital to take care of the people who lost their lives or were injured.

Throughout the world, the word “anarchism” has a variety of meanings. When most people think of “anarchism,” the first things that come to their mind are fire-setting bomb throwers and masked rioters smashing Starbucks and McDonald’s windows. In the popular imagination, anarchism is synonymous with chaos. Armed with this image of anarchism as a nihilistic, violent ideology, many people cannot fathom how anyone could self-identify as an anarchist. After all, don’t anarchists hate authority and government? Don’t they want to destroy society and bring about some kind of anarchic utopia populated by roaming gangs of drug-addled hippies who spend their days smoking weed and having sex with whomever they please in abandoned warehouses? No wonder so many people find this idea so laughable… However, within the broad category of social and political movements known as “anarchism,” there are many different ideas about how to achieve greater equality, liberty, and justice for all people. Some anarchists advocate for non-violent resistance or peaceful coexistence with other ideologies and lifestyles; other anarchists support vandalism and property destruction as a tactic against oppressive institutions; some call for an abolition of government while others demand more local control over education, prisons, roads, parks, etc. In this article, we will explore early individualist anarchism in the US which is, in my honest consideration, the closest thing to what the concept of anarchism really is. Looking at the history of the anarchist movement, the main representatives of individualist anarchism are thinkers such as Godwin, Stirner, and Tucker.

The term “egoist” has appeared often in the history of philosophy and social thought, as well as in political ideologies. However, while there are several variations and explanations of what egoism means, its usage has been quite inconsistent. Therefore, when reading about the subject, it is important to distinguish which type of egoism we are talking about. Egoist philosophy generally refers to any school of thought that considers the self (i.e. one’s own personal interests) to be the primary source of ethical standards and action, superseding external factors such as social norms or other-regarding principles. As a result, egoist anarchist schools of thought tend to emphasize personal liberation and non-subordination so that individuals may pursue their own ends without sacrificing them for others or vice versa.

För några år sedan rasade en debatt i Sverige om att så kallad ”blåljuspersonal” inte kunde utföra sitt arbete på grund av att de attackerades, av illvilliga ungdomar och kriminella. Främst skulle detta varit ett problem i storstadsförorter, där en bild målades upp av att allmänhetens liv och hälsa riskerades när blåljuspersonalen inte respekterades. Bland annat genom stenkastning mot poliser. Förespråkare för ”lag, ordning och hårdare tag” vädrade morgonluft och i kölvattnet av debatten ville en majoritet av det politiska etablissemanget införa en ny lag med strängare straff för den som förhindrar blåljuspersonal att utföra sin verksamhet. Det påstådda hindrandet kom sedermera att kallas för ”sabotage”. En statlig utredning tillsattes år 2016 och i januari 2020 trädde lagen om ”Sabotage mot blåljusverksamhet” i kraft. Straffet för att sabotera verksamheten för snuten, brandmän och ambulanspersonal kan bli fängelse upp till fyra år. Ifall brottet är grovt ger det som lägst två års fängelse, och som mest livstids fängelse. För att brottet ska betraktas som grovt behöver handlingen ha uppfattats ”varit av särskilt farlig art”, att sabotaget varit planerat och organiserat, samt medfört en ”betydande skada”. Enligt blåljuslagen är det brottsligt att angripa och störa blåljusverksamhet, att använda våld, samt hot, mot blåljuspersonal, och att skada deras fordon och hjälpmedel. Därutöver är det brottsligt att ens försöka genomföra, att övertala någon att begå ett brott (stämpling), eller att förbereda, samt att inte avslöja blåljussabotage.

För inte så länge sedan föreslog CVE (Center mot våldsbejakande extremism), vilken är en del av Brottsförebyggande rådet, i samarbete med SÄPO att en lag som förbjuder innehavandet av propaganda för våldsbejakande extremism skulle stiftas. Det huvudsakliga resonemanget gäller förebyggande av rekrytering för “våldsbejakande miljöer”.

COPWATCH har granskat domslut från Arbetsdomstolen, och ansökningar om LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga), med kopplingar till våldsbejakande extremism. Syftet med granskningen är att redogöra för vilka juridiska förutsättningar som gäller för radikala kamrater i egenskap av lönearbetare och vårdnadshavare. Därutöver är syftet med granskningen att inspirera till den anarkistiska kampen mot staten. En kamp för att utöka vår frihet och krossa skitsamhället.

I en vaktlokal i Helsingborg misshandlar en polis en onykter, bojad och liggande tonåring (år 2020). En annan person misshandlas och släpas med huvudet i marken av en snut i Eskilstuna (år 2019). I Malmö raljerar ett gäng snutar kränkande och rasistiskt om människor de ser i Rosengård (år 2008). Vi ser återkommande hur poliser misshandlar och kränker kamrater på demonstrationer. Dessa fall är hyfsat välkända. Att vi känner till exemplen beror på att poliserna som begick övergreppen dokumenterades på olika sätt, på bild eller med ljud. Tyvärr är de dokumenterade fallen endast en bråkdel av snutens alla övergrepp.

CW – Bilder på polisvåld! / Images of cop violence! – CW

Mellan åren 1990-2020 sköt svenska poliser ihjäl 38 människor. Polisens dödskjutningar har ökat de senaste åren.

I samarbete med Center mot våldsbejakande extremism (CVE) driver Rädda Barnen en ”Orostelefon om radikalisering”, dit det går att ringa för att få stöd och råd om man är orolig för att ett barn ska radikaliseras. Härom veckan kom Rädda Barnen med en rapport, om hur arbetet med Orostelefonen har gått åren 2017-2020.

Dagen den 3/12 samlades stora delar av den repressiva statsapparaten för onlinekonferens. Center mot våldsbejakande extremism (CVE) bjöd torsdagen 3/12 in socialarbetare, lärare, kommunala tjänstemän, forskare, och snutar till ”Samling mot våldsbejakande extremism”. Drygt 600 repressionsvurmare samlades och diskuterade hur de ska förfölja och konfrontera politiska aktörer som staten ogillar.

Följande artikel har tidigare publicerats i SACs medlemstidning, Syndikalisten, och publiceras här i något reviderad form.

Som aktivist har jag formats djupt av civil olydnads-traditionen. Under ett drygt decennium har jag deltagit i en stor mängd civil olydnads-aktioner, bland annat mot deportationer, vapenfabriker, djurindustrin och klimatförändringarna, och åtalats vid en rad tillfällen. Den senaste gången jag kallades till rättegång var den 13/1, då åtalad tillsammans med åtta andra kamrater ur Slakteriinspektionen. Jag är glad och stolt över de flesta av dessa aktioner och tänker med värme på alla fina medaktivister och de mentorer som gett så viktigt inspiration och vägledning. Dock. Att jag genom åren propagerat för och försökt locka in människor i civil olydnads-aktioner är något jag idag har blandade känslor inför. Allt oftare och alltmer har jag känt mig obekväm med den praxis och teoribildning som är huvudfåran i dessa kretsar.

Oavsett riksdagsvalets utgång är en arbetarfientlig politik att vänta. Ty arbetarrörelsen är död, hävdar syndikalisten Edvin Dahlgren i följande artikel. Vägen framåt, menar han, är att bygga en motmakt av stridbara fackföreningar, ett starkt civilsamhälle och en ny offentlighet.

Den 24 februari i år invaderade Ryssland Ukraina. Som anarkister har vi inget intresse i att stödja en nation, däremot vill vi visa vårt stöd till de kamrater som befinner sig i Ukraina såväl som i Ryssland. I nuläget anser vi dock att våra kamrater i Ukraina är i ett större behov av pengar och därför har Föreningen Fånggrupen tillsammans med anarkism.info inlett ett samarbete för att försöka samla in pengar till våra kamrater i Ukraina. För att applicera på den anarkistiska historien i området har vi valt att trycka upp Revolutionary Insurgent Army of Ukraine-flaggor där vinsten kommer att gå till Operation Solidarity. Vilket är en icke-vinstdrivande organisation i Ukraina som hjälper kamrater med allt från skyddsutrustning till sjukvårdmaterial. (Mer info om dem hittar ni på deras instagram Operation.Solidarity)

Var är det meningen att en ska börja när det finns så mycket att säga? I ett rungande kamrater? Ja där vill jag börja.
Kamrater!
För jag tror på kamrater. Tycker om ordet kamrater. Som jag tycker om ord som: solidaritet, internationalism, jämlikhet, frihet, anarki, systrar, kärlek, sommaräng, skog och revolution. Allt det som vill växa vilt och fritt.

Efter mordet på George Floyd i Minneapolis i slutet av maj har USA kastats in i en våg av antirasistiska protester och upplopp på en skala och med en bredd som inte skådats tidigare i landets historia. Förutom rasism har det förstås också handlat om det brutala polisvåld som ligger likt en våt filt över hela samhället, och där de oproportionerligt många morden på svarta bara är toppen på ett isberg av polisvåld, rasism, sexism och repression.

Sverigedemokratiska politiker hade redan hunnit skicka in frågor till riksdagen och partiet presenterat fascistoida förslag på ”åtgärder”, medan Moderaterna hade skickat sina mest korrupta politiker till platsen. Då kom nyheten att bombdådet i Göteborg med all sannolikhet utförts av en 55-åring som inte har några kopplingar till gängkriminalitet, och handlade om ett vräkningsärende.

För några dagar sedan sprejade AFA Stockholm en hälsning på Iréne Svenonius hus i Täby. Den lokala M-politikern behöver antagligen ingen närmare presentation, men för den som vill ha mer information om hur hon bidragit till att haverera sjukvården i Stockholmsregionen så går det bra att läsa AFAs egna inlägg om saken.

I en högintressant och fascinerande text om superhjältar skriven 2012 noterar David Graeber, nästan i förbifarten, hur superhjältar på ett väldigt bokstavligt sätt ofta är reaktionära. De har inga egna planer eller visioner, de saknar helt fantasi och skapande kreativitet, och deras förmågor används främst till att förhindra superskurkar och bevara den rådande ordningen.

I spåren av att coronaviruset sakta har ätit sig in och tagit över alla aspekter av våra liv har många av oss inte bara blivit isolerade hemmasittare, utan också hobbyfilosofer och epidemiologer som ställer upp och löser så kallade spårvagnsproblem (trolley problem) på löpande band. Plötsligt kan bisarra frågeställningar om öde öar, grottor, och utilitaristiska beräkningar kring hur många det är rimligt att döda i en given situation verka något mindre abstrakta. Men är de verkligen det?

När det för någon månad sedan blev klart att den svenska regimen sväng och ett svenskt NATO-medlemskap såg ut att bli verklighet, helt utan debatt, skrev vi på anarkism.infos Facebook att

Varje gång det är kravaller eller demonstrationer i Sverige som går utanför ramarna för det helt banala, så påbörjas ett skådespel med vid det här laget välbekanta roller och en sedan länge välrepeterad handling.