De senaste dagarna har det rapporterats om demonstrationer i Kuba. Det började med några mindre, spontana marscher under kvällen den 10:e juli, och utvecklades dagen efter till en protestvåg där tusentals kubaner gick ut på gatorna i de första omfattande regimkritiska protesterna sedan 90-talet. Hundratals människor har arresterats, och en person uppges ha dött. Detaljerad information är knapphändig, speciellt efter att tillgången till internet begränsats i Havanna under början av veckan. Dessutom finns det förstås sedan länge en väldigt polariserad opinion både för och emot Kuba, genom vilket stora delar av nyhetsflödet filtreras, och detta gör det extra svårt att få en bild av vad som verkligen händer.

När Vänsterpartiets tillträdande partiledare, Nooshi Dadgostar, nyligen intervjuades i Morgonpasset väckte intervjun en del reaktioner. Folk verkar ha tyckt att det överlag inte var en speciellt bra intervju, med vacklande och konstiga svar. Några fastnade speciellt för delen som handlade om AFA och anarkister:

Den 6 maj deltog Googles förre VD, Eric Schmidt, på New York-guvernören Andrew Cuomos dagliga pressträff. Lägligt nog deltog han via videolänk, och hans belåtna uppsyn speglade också att händelsen var kulmen på en process som pågått i många år. Cuomo tillkännagav att Schmidt skulle leda en insats för att ”tänka om” hur delstaten skulle se ut efter coronapandemin.

Det sägs ibland att hoppet är det sista som överger en, men det stämmer inte. Ibland kan hoppet tvärtom vara en av de första som flyr skutan, vid minsta antydan till storm. Vi känner alla till berättelser om superhjältar som aldrig förlorar (eller återfår) hoppet och lyckas övervinna allt motstånd. Som mot alla odds hittar dödsstjärnans svaga punkt och håller handen stadig i det avgörande ögonblicket. Men i verkligheten, i vardagen, kan hoppet ofta vara som en fjäril med vingar så nätta att minsta vindpust styr den ur kurs.

Ett av mina första minnen är att jag har tappat bort en leksaksbil. Jag minns varken färg eller modell, men jag minns att jag tyckte mycket om den, och plötsligt var den borta. Jag var såklart ledsen, eftersom jag blivit av med något som var viktigt för mig. Det är nog inte fel att säga att jag sörjde bilen.

Längtan är en förunderlig känsla. Den är lika universell som mångbottnad. Alla längtar vi bort från eller till något. Det kan vara platser, relationer, minnen, eller till och med något som är svårt att definiera. För vissa är längtan bara något som kommer upp till ytan då och då, för andra slår den under långa tidsperioder ut alla andra känslor, som en storm vars styrka dränker alla andra ljud och upplevelser. Det sägs ibland att det inte är ett friskhetstecken att vara välanpassad till ett sjukt samhälle. Betyder det att vår längtan, i ett samhälle dominerat av staten och kapitalismen, också kan vara politisk? Och om längtan är känslan, vad är då motsvarande praktik? Går det att tala om en slags… flykt?

Nu när den globala uppvärmningen blir allt svårare att ignorera har den gröna rörelsen fått ännu ett uppsving. Det är sjukt inspirerande att se människor som aldrig engagerat sig förut delta i massaktioner på grund av klimatkrisens ökande påtaglighet och på grund av att allt fler därför drabbas av insikten om att människans och andra arters gemensamma framtid står på spel. Den insikten hade aldirg väckts om det inte vore för i sociala miljörörelser som också erbjuder ett utlopp för inpulsen att göra någonting åt de problem vi möter.

Polisens sociala-medie-aktivister har skapat en talking point kring fantasin om att de skyddar allas rätt att fritt utrycka sina åsikter. Likt sanna liberaler proklamerar de att de kanske inte håller med de demonstranter som kritiserar polisens övervåld, men att de är beredda att riskera liv och hälsa för både nazisters rätt att bränna böcker lika väl som att människor ska få protestera mot att polisen skjuter skarpt in i en folksamling. I polismyndighetens ögon finns det nämligen ingen värdeskillnad däremellan. Men är det verkligen skydd snuten ägnar sig åt eller är det egentligen bevakning?

Det här kriteriet är ett förslag på hur en skulle kunna skilja mellan en demokratisk regering och en diktatur. Det här är ingen allmänt accepterad definition men det finns en visdom i det som är svår att förneka. Varje gång jag hör om den allt mer repressiva asylpolitiken påminns jag om den här bristen i det som kallas demokrati. Jag tänker också på hur alla de människor, som riskerar livet för att få komma till Europa eller som lever i ovisshet och utsatthet i ett flyktingläger, inte har någon chans att påverka EU:s asylpolitik. De är röstlösa och rättslösa i gentemot ett EU som ändå kallar sig demokratiskt.

I det revolutionära ögonblicket 2020 tydliggörs att en omställning behövs. Hur organiserar vi nästa steg?

Ingen går säker från fascism

Anarkister bedriver kvinnokamp som inte styrs av patriarkala och kapitalistiska strukturer.

Grattis till dig som är beredd att göra världen till en bättre plats, alla ni andra kan dra åt helvete.

Att det även finns personer i vår politiska rörelse som missbrukar förtroende och även om den autonoma miljön alltid ska vara självstyrande utan hierarkier av något slag, så kan man ändå se maktbalansen mellan kvinnor och män. Kvinnor blir bemötta med nedsättande ord och blir kritiserade hårdare än vad män blir. Kvinnors val i livet blir mer kritiserade än vad mäns val blir.

För 150 år sedan idag föddes Ernest-Lucien Juin, mer känd som Émile Armand eller bara E. Armand, i Paris. Émile kom att bli en dissident bland dissidenter under sin resa genom livet och det anarkistiska landskapet. Innan detta landskap uppenbarade sig så trotsade han sin kommunardiske fars uppfostran om den skadliga kristendomen och hängav sig åt de mystiska grenarna av den etablerade Kristendomen i flertalet år.

I denna artikel tänker jag försöka föra tesen att filosofi är viktigt för oss anarkister. Nu syftar jag inte på anarkistiska tänkare, jag syftar på “vanlig” filosofi.

Om någon tror att staten i så kallade Sverige inte är en våldsam, repressiv institution kan det vara lämpligt att läsa på om lagarna som kommer att gälla i händelse av krig.

”Jag har mött många färskingar i den fackliga världen som blivit chockade över hur dåligt de svenska facken fungerar”. Det skriver Rasmus Hästbacka, jurist i fackföreningen SAC. Han ger ett kritiskt perspektiv på ”den svenska modellen” och några råd till unga löntagare som vill bygga stridbara fackföreningar. En avgörande satsning är att främja könsbalans i facket.

Let’s be clear from the outset: Conflict Is Not Abuse is not even remotely the same thing as the sentiment or thesis that “conflict is not abuse.” Much of the success Sarah Schulman’s book has seen is the result of people wanting a defense of the latter thesis and assuming her appropriation of the pre-existing phrase means the book’s content follows whatever their own motivations and approach to that distinction is. I will refer to Schulman’s book by the acronym CINA throughout this review specifically to avoid such a default association and emphasize the ways in which CINA is not an appropriate or productive illustration of the differences between conflict and abuse (a distinction it barely touches and handles inaccurately), nor a useful investigation into the origins of conflations between those two categories.

Please note this piece was written in September 2022 and so reflects the situation at that time.

I have previously pointed out that the on-the-ground efforts in Rojava and Cooperation Jackson in Mississippi can be seen as…

We are making ourselves vulnerable to attack.

The Manarchist is the best activist. He knows this in his heart. The Manarchist proposes the most radical actions, articulates the most meaningful theories. He alone is enlightened. We all must read Adorno, but only the Manarchist understands him properly.