Efter mordet på George Floyd i Minneapolis i slutet av maj har USA kastats in i en våg av antirasistiska protester och upplopp på en skala och med en bredd som inte skådats tidigare i landets historia. Förutom rasism har det förstås också handlat om det brutala polisvåld som ligger likt en våt filt över hela samhället, och där de oproportionerligt många morden på svarta bara är toppen på ett isberg av polisvåld, rasism, sexism och repression.

Det är en lördag i slutet av oktober, och trots att vädret börjat gå mot höst så bjuder New Jersey på sol och blå himmel. Det är faktiskt t-shirtväder. Jag kliver av tåget i en av många småstäder så typiska för denna delstat – faktum är att den nästan enbart består av sådana hopvuxna städer – och börjar promenera mot möteslokalen. Några gator ner ser jag en uppställd dörr, en skylt, och ett bord som redan är halvfullt med diverse saker. Bredvid står några personer och pratar, någon står och röker.

Sverigedemokratiska politiker hade redan hunnit skicka in frågor till riksdagen och partiet presenterat fascistoida förslag på ”åtgärder”, medan Moderaterna hade skickat sina mest korrupta politiker till platsen. Då kom nyheten att bombdådet i Göteborg med all sannolikhet utförts av en 55-åring som inte har några kopplingar till gängkriminalitet, och handlade om ett vräkningsärende.

För några dagar sedan sprejade AFA Stockholm en hälsning på Iréne Svenonius hus i Täby. Den lokala M-politikern behöver antagligen ingen närmare presentation, men för den som vill ha mer information om hur hon bidragit till att haverera sjukvården i Stockholmsregionen så går det bra att läsa AFAs egna inlägg om saken.

I en högintressant och fascinerande text om superhjältar skriven 2012 noterar David Graeber, nästan i förbifarten, hur superhjältar på ett väldigt bokstavligt sätt ofta är reaktionära. De har inga egna planer eller visioner, de saknar helt fantasi och skapande kreativitet, och deras förmågor används främst till att förhindra superskurkar och bevara den rådande ordningen.

Intersektionalitet är ett sånt där koncept i behov av räddning från sig självt. Det presenteras ofta på ett onödigt invecklat sätt, eller på ett så felaktigt sätt att en undrar om begreppet inte missförståtts med flit. Men det är i grund och botten också ett kraftfullt verktyg som kan hjälpa oss att förstå vår omvärld och därefter agera för att förändra den, så det kan vara värt att försöka göra en omstart.

I spåren av att coronaviruset sakta har ätit sig in och tagit över alla aspekter av våra liv har många av oss inte bara blivit isolerade hemmasittare, utan också hobbyfilosofer och epidemiologer som ställer upp och löser så kallade spårvagnsproblem (trolley problem) på löpande band. Plötsligt kan bisarra frågeställningar om öde öar, grottor, och utilitaristiska beräkningar kring hur många det är rimligt att döda i en given situation verka något mindre abstrakta. Men är de verkligen det?

För några dagar sedan skrev Zomia på vår blogg om den anarkistiska tomheten, om anarkismens nej. Det är en bra text som visar att även detta motstånd, denna reaktion på förtryck, har en konstruktiv sida. Men det är en sida som inte innebär en definitiv mall på hur framtiden ska formas, utan istället några grundläggande principer utefter vilka en oerhörd mängd konstruktiva framtider kan formas. Eller, som Bakunin uttryckte det, en längtan efter att förstöra är också en kreativ längtan. Denna längtan förenar alla oss anarkister.

När det för någon månad sedan blev klart att den svenska regimen sväng och ett svenskt NATO-medlemskap såg ut att bli verklighet, helt utan debatt, skrev vi på anarkism.infos Facebook att

Emma Goldman tillskrivs ibland påståendet att om det gjorde någon skillnad att rösta, så skulle de vid makten förbjuda det. Det är en slagkraftig slogan, men den riskerar att sätta fokus på fel sak om den tas alltför bokstavligt. Med ord tagna från hur några autonomen i Tyskland beskrev de grönas parlamentariska framfart i landet på 80-talet (se exempelvis Fire and Flames), kan vi istället säga att om inte parlamentarismen fanns, så skulle de vid makten behöva uppfinna den. Det är nämligen ett av de bästa verktygen att få människor som egentligen avskyr det här systemet att börja gå dess ärenden.

Varje gång det är kravaller eller demonstrationer i Sverige som går utanför ramarna för det helt banala, så påbörjas ett skådespel med vid det här laget välbekanta roller och en sedan länge välrepeterad handling.

En svartvit film från 1985 om facklig organisering bland byggarbetare i Sydneyområdet under åren efter andra världskriget och fram till 70-talets mitt kanske inte låter som de mest välinvesterade 80 minuterna i världen. Ärligt talat var jag själv inte säker på vad det var jag gav mig in på, men en timme och tjugo minuter senare hade jag fått vara med om en dokumentär som har allt, från de härliga retro-syntarna i introt, till dramatisk arbetsplatskamp, feminism, gentrifiering, en socialt och politiskt engagerad fackförening, politiskt och byråkratiskt maktspel, statlig repression och ett spretigt folkligt motstånd. Pat Fiskes Rocking the Foundations överträffade förväntningarna.

De senaste dagarna har det rapporterats om demonstrationer i Kuba. Det började med några mindre, spontana marscher under kvällen den 10:e juli, och utvecklades dagen efter till en protestvåg där tusentals kubaner gick ut på gatorna i de första omfattande regimkritiska protesterna sedan 90-talet. Hundratals människor har arresterats, och en person uppges ha dött. Detaljerad information är knapphändig, speciellt efter att tillgången till internet begränsats i Havanna under början av veckan. Dessutom finns det förstås sedan länge en väldigt polariserad opinion både för och emot Kuba, genom vilket stora delar av nyhetsflödet filtreras, och detta gör det extra svårt att få en bild av vad som verkligen händer.

När Vänsterpartiets tillträdande partiledare, Nooshi Dadgostar, nyligen intervjuades i Morgonpasset väckte intervjun en del reaktioner. Folk verkar ha tyckt att det överlag inte var en speciellt bra intervju, med vacklande och konstiga svar. Några fastnade speciellt för delen som handlade om AFA och anarkister:

Det har blåst upp till storm i diskussionen om transpersoner, genus och kön. Det här är inga lätta frågor, och därför är det inte heller lätt att navigera terrängen i debatten. Men jag tror att det är viktigt att det görs, för just nu ser vi en oroväckande trend där transpersoner utmålas som ett hot – istället för som en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle.

Den 6 maj deltog Googles förre VD, Eric Schmidt, på New York-guvernören Andrew Cuomos dagliga pressträff. Lägligt nog deltog han via videolänk, och hans belåtna uppsyn speglade också att händelsen var kulmen på en process som pågått i många år. Cuomo tillkännagav att Schmidt skulle leda en insats för att ”tänka om” hur delstaten skulle se ut efter coronapandemin.

Ordet pragmatism kan betyda väldigt olika saker beroende på hur det används. Å ena sidan kan det symbolisera en förståelse för vad som är praktiskt och möjligt samt en förtjänstfull förmåga att anpassa sig. Å andra sidan kan det användas som det motsatta; som att sälja ut centrala principer för kortsiktig opportunism.

Det sägs ibland att hoppet är det sista som överger en, men det stämmer inte. Ibland kan hoppet tvärtom vara en av de första som flyr skutan, vid minsta antydan till storm. Vi känner alla till berättelser om superhjältar som aldrig förlorar (eller återfår) hoppet och lyckas övervinna allt motstånd. Som mot alla odds hittar dödsstjärnans svaga punkt och håller handen stadig i det avgörande ögonblicket. Men i verkligheten, i vardagen, kan hoppet ofta vara som en fjäril med vingar så nätta att minsta vindpust styr den ur kurs.

Igår höll Hamnarbetarförbundet en presskonferens. De gjorde det efter att Sveriges Hamnar lanserat den policy som sedan länge varit känd via läckor, och som innebär att arbetsköparorganisationens medlemmar drar tillbaka samarbete med Hamnarbetarförbundet och stänger förbundet ute från vanligt fackligt inflytande på arbetsplatsen – det handlar här om en rad svenska hamnar där Hamnarbetarförbundet är i stor majoritet bland arbetarna.

Vi lever i ett samhälle där vi kan skapa så oerhört många saker som människor förr inte ens kunde drömma om, ändå förblir många av dessa saker blott en dröm för de allra flesta. Vi vet mer än någonsin tidigare om planeten vi bor på, och med den vetskapen rusar vi rakt mot en förödande miljökatastrof. Vi pratar om frihet, folkstyre och jämlikhet, men aldrig förr har så få lagt beslag på och kontrollerat så mycket av jordens resurser.

Senaste numret av tidningen Brand har temat militant glädje. Ett nummer som verkar helt klart intressant, men tyvärr satte jag en del av den militanta glädjen i halsen när det vid en första genombläddring visade sig att numret också innehöll en gammal klassisk förvanskning av Bakunins idéer. Det rör sig om en gammal, främst Marxistisk, och ganska lat felrepresentation, som redan många gånger besvarats och avfärdats av anarkister. Så istället för att knyta näven i fickan tog jag tillfället i akt att med min egen militanta glädje som bränsle översätta ett sådant svar,  som inte bara gör upp med den felaktiga bilden, utan också kastar ljus på några av Bakunins intressanta idéer om anarkistisk organisering.

Häromdagen slöts en ny pensionsuppgörelse, och de som vill suga lite mer ur oss arbetare denna gången är M, L, KD, C, S och MP – det vill säga riksdagens liberala och konservativa falanger. Ett redan dåligt pensionssystem har därmed blivit sämre, trots en del kosmetiska åtgärder. Låt oss börja med några enkla konstateranden om vad pensionssystemet sedan tidigare innebär:

Det är tisdag 27 februari 2018. West Virginias guvernör – en mångmiljonär från delstatens gruvindustri – framträder i media tillsammans med ett antal fackföreningstoppar. Den uppseendeväckande skolstrejk som pågått i delstaten sedan i slutet av veckan innan – 20 000 lärare, skolbusschaufförer och annan skolpersonal ute i strejk – verkar vara avblåst, och topparna manar arbetarna att under torsdagen återgå till arbetet. Guvernören lovar att skolorna då ska vara öppna.

Albert Einstein är förstås främst känd för sina revolutionerande insatser inom fysiken, där han bland annat bidrog med att formulera relativitetsteorin. Lite mindre känt är det faktum att Einstein också var socialist – något han tyckte var så viktigt så att han beslöt sig för att skriva texten Why Socialism.