Idag rapporteras det att Turkiet och dess allierade jihadister har tagit kontroll över Afrin City, den största staden i Afrin-kantonen, som är en del av norra Syriens federation. Bilder strömmar in på jihadister som river ner kurdiska statyer, samtidigt som vi i veckor fått rapporter och sett fansansfulla klipp på alla de civila som dött eller skadats av Turkiets urskiljningslösa bombningar. Förutom otaliga civila uppges ungefär 1 500 kurdiska soldater också ha dödats i striderna. Under natten togs beslutet att lämna staden och bespara människorna ytterligare lidande.

Ett av mina första minnen är att jag har tappat bort en leksaksbil. Jag minns varken färg eller modell, men jag minns att jag tyckte mycket om den, och plötsligt var den borta. Jag var såklart ledsen, eftersom jag blivit av med något som var viktigt för mig. Det är nog inte fel att säga att jag sörjde bilen.

2017. Året då vi fortsatte färden in i en mörk tunnel, som under en stjärnlös himmel i en galax långt, långt bort. Länge var det som att vi var på två ställen samtidigt – en retorik som åkte berg- och dalbana på ett regnbågsfärgat spår i solstrålarnas värme, och så verkligheten, den obekvämt pinsamma, som tagit första avfart till höger och sen rakt ner i avgrunden. 2017 kändes det som att även retoriken landade, gråsossig och utbränd, och vi nu färdas allt längre in i mörkret på ett enkelriktat spår.

Längtan är en förunderlig känsla. Den är lika universell som mångbottnad. Alla längtar vi bort från eller till något. Det kan vara platser, relationer, minnen, eller till och med något som är svårt att definiera. För vissa är längtan bara något som kommer upp till ytan då och då, för andra slår den under långa tidsperioder ut alla andra känslor, som en storm vars styrka dränker alla andra ljud och upplevelser. Det sägs ibland att det inte är ett friskhetstecken att vara välanpassad till ett sjukt samhälle. Betyder det att vår längtan, i ett samhälle dominerat av staten och kapitalismen, också kan vara politisk? Och om längtan är känslan, vad är då motsvarande praktik? Går det att tala om en slags… flykt?

Nu när den globala uppvärmningen blir allt svårare att ignorera har den gröna rörelsen fått ännu ett uppsving. Det är sjukt inspirerande att se människor som aldrig engagerat sig förut delta i massaktioner på grund av klimatkrisens ökande påtaglighet och på grund av att allt fler därför drabbas av insikten om att människans och andra arters gemensamma framtid står på spel. Den insikten hade aldirg väckts om det inte vore för i sociala miljörörelser som också erbjuder ett utlopp för inpulsen att göra någonting åt de problem vi möter.

Polisens sociala-medie-aktivister har skapat en talking point kring fantasin om att de skyddar allas rätt att fritt utrycka sina åsikter. Likt sanna liberaler proklamerar de att de kanske inte håller med de demonstranter som kritiserar polisens övervåld, men att de är beredda att riskera liv och hälsa för både nazisters rätt att bränna böcker lika väl som att människor ska få protestera mot att polisen skjuter skarpt in i en folksamling. I polismyndighetens ögon finns det nämligen ingen värdeskillnad däremellan. Men är det verkligen skydd snuten ägnar sig åt eller är det egentligen bevakning?

Det här kriteriet är ett förslag på hur en skulle kunna skilja mellan en demokratisk regering och en diktatur. Det här är ingen allmänt accepterad definition men det finns en visdom i det som är svår att förneka. Varje gång jag hör om den allt mer repressiva asylpolitiken påminns jag om den här bristen i det som kallas demokrati. Jag tänker också på hur alla de människor, som riskerar livet för att få komma till Europa eller som lever i ovisshet och utsatthet i ett flyktingläger, inte har någon chans att påverka EU:s asylpolitik. De är röstlösa och rättslösa i gentemot ett EU som ändå kallar sig demokratiskt.

I det revolutionära ögonblicket 2020 tydliggörs att en omställning behövs. Hur organiserar vi nästa steg?

Ingen går säker från fascism

Många som aktivt lever i motstånd till makten begränsar sig till särskilda “domäner” för maktutövning. Den sociala frågan om hur lydande subjekt med slavmentalitet blir till förbises – i dess plats så kritiseras “den onda makten” där “uppe” och där “ute”.

Med anarkisten Sebastian Oversluij i vårt minne, fyra år efter hans död i strid i Chile under ett försök att expropriera en bank 2013. Med sorg i hjärtat, minns vi kamraten och anarkisten Alexandros Grigoropoulos, det var sju år sedan han mördades i Exarcheia (Grekland) av poliskulor år 2008.

Vi glömmer aldrig arbetarmakten under den iranska revolutionen och förlåter aldrig mullornas reaktionära slag mot arbetarråden.

Det pågår något som kallas för en “debatt” i borgerlig offentlighet och bloggar som berör kön och vad det egentligen är. I denna sörja har vi transpersoner blivit indragna, av ett antal ciskvinnor som har starka åsikter eller starka “frågor” om vad kön är och vad vi transpersoner egentligen är. Det förutsätts i debatten att “transrörelsen” står för en metafysik om könets väsende, vad tex begreppet kvinna och man egentligen betyder.

Anarkister bedriver kvinnokamp som inte styrs av patriarkala och kapitalistiska strukturer.

Grattis till dig som är beredd att göra världen till en bättre plats, alla ni andra kan dra åt helvete.

Att det även finns personer i vår politiska rörelse som missbrukar förtroende och även om den autonoma miljön alltid ska vara självstyrande utan hierarkier av något slag, så kan man ändå se maktbalansen mellan kvinnor och män. Kvinnor blir bemötta med nedsättande ord och blir kritiserade hårdare än vad män blir. Kvinnors val i livet blir mer kritiserade än vad mäns val blir.

För 150 år sedan idag föddes Ernest-Lucien Juin, mer känd som Émile Armand eller bara E. Armand, i Paris. Émile kom att bli en dissident bland dissidenter under sin resa genom livet och det anarkistiska landskapet. Innan detta landskap uppenbarade sig så trotsade han sin kommunardiske fars uppfostran om den skadliga kristendomen och hängav sig åt de mystiska grenarna av den etablerade Kristendomen i flertalet år.

I denna artikel tänker jag försöka föra tesen att filosofi är viktigt för oss anarkister. Nu syftar jag inte på anarkistiska tänkare, jag syftar på “vanlig” filosofi.

Om någon tror att staten i så kallade Sverige inte är en våldsam, repressiv institution kan det vara lämpligt att läsa på om lagarna som kommer att gälla i händelse av krig.

”Jag har mött många färskingar i den fackliga världen som blivit chockade över hur dåligt de svenska facken fungerar”. Det skriver Rasmus Hästbacka, jurist i fackföreningen SAC. Han ger ett kritiskt perspektiv på ”den svenska modellen” och några råd till unga löntagare som vill bygga stridbara fackföreningar. En avgörande satsning är att främja könsbalans i facket.

Postav se k tomu čelem, tvoje politika je kurva nudná.

Anmerkung der Übersetzer:innen: Dieser Text wurde im Jahr 2013 in englischer Sprache verfasst. Wir haben versucht, ihn originalgetreu ins Deutsche zu übersetzen, wobei wir besonders auf einige Begriffe geachtet haben, die die Originalautor:innen bewusst gewählt haben. Wenn sich Begriffe komische oder veraltet anfühlen oder wenn es „modernere“ „politisch korrektere“ Begriffe gibt, die stattdessen hätten verwendet werden können, bitten beachten, dass wir sie absichtlich verwendet haben, um möglichst nah am Originaltext zu bleiben.

tl;dr: Die Pandemie hat auch die radikale Linke gespalten. Verschwörungsmystische Narrative sind bis tief in unsere Szene vorgedrungen. Wie sich das auswirken kann, zeigt sich bei der Organisation von Anarchy 2023. Das geplante Jubiläums-Treffen in St. Imier wird (Stand heute, macht bitte Druck!) ohne jegliche COVID-Schutzmassnahmen organisiert und geplant. Mindestens einer der Hauptorganisatoren hat sich bei den Covid-19-Massnahmengegner-Demos engagiert.

Am 6. April 1871 beschlagnahmten bewaffnete Teilnehmer*innen der revolutionären Pariser Kommune die in der Nähe des Gefängnisses in Paris gelagerte Guillotine. Sie brachten sie an den Fuß der Statue Voltaires, wo sie sie zunächst in Einzelteile zerbrachen und anschließend unter dem Applaus einer riesigen Menschenmenge verbrannten. Es handelte sich dabei nicht um ein von Politiker*innen inszeniertes Spektakel, sondern um eine populäre Graswurzelaktion. Zu jener Zeit kontrollierte die Kommune Paris, das noch von Menschen aller Klassen bewohnt war. Die französische und die preußische Armee umstellten die Stadt und bereiteten einen Einmarsch vor, um die konservative republikanische Regierung Adolphe Thiers einzusetzen. Unter diesen Umständen war das Verbrennen der Guillotine eine mutige Geste, die die Herrschaft von Terror sowie die Idee, positiver sozialer Wandel könne durch das Abschlachten von Menschen erreicht werden, zurückwies.