Nyligen fick jag en säck potatis från ett odlingskollektiv av två personer på besök. Vi pratade politik över en kopp kaffe, och det togs inte ut några avgifter, vare sig för potatis, kaffe eller samtal. Det kan ibland låta som att det kapitalistiska systemet har uppnått total dominans. Och det är sant att imperialismen ligger i kapitalismens väsen, den vill växa och lägga allt större delar av mänskligt och ickemänskligt liv under sig, för att till sist självdö när det inte finns mer att käka upp. Men i en antikapitalistisk analys är det viktigt att också se det motstånd som finns och de zoner som ännu inte helt fångats av en kapitalistisk logik. Här kommer gåvorna in.

Som övertygad anarkist och tonårsförälder finns det många anledningar till maktkritisk reflektion. Det finns en ofrånkomlig, grundläggande ojämlikhet i föräldraskapet, biologiskt eller ej. Fördelningen av status, inflytande, resurser och styrka väger självklart över åt förälderns/föräldrarnas sida. Så är det möjligt för föräldrar att vara anarkister i praktiken, utöva en frihetlig omsorg och främja barnens utveckling mot autonomi? Eller är anarki och föräldraskap oförenligt?

Krokodiltårar och hissning, eller axelryckningar och dissning. Reaktionerna på Kamprads död tydliggjorde politiska skiljelinjer, mer än många debatter. Liberaler och konservativa hyllade honom som en nationell hjälte. Socialister och antikapitalister såg utan sorg en (post?)fascist och kapitalist gå i graven, en man som tronat över en av världens största privata förmögenheter, byggd på andras arbete i imperialistisk anda.

Polisen hugger människor i huvudet med sablar så att blodet skvätter, allt för att komma över ett standar med inskriptionen ”Ned med militarismen. Krig är brodermord!” Tumult och stenkastning uppstår i den tidigare fredliga demonstrationen i försöken att försvara fanan. I efterspelet dömer Helsingborgs rådhusrätt ut fleråriga straff för uppror.

En kram, en klapp på axeln, ett oväntat vänligt ord. Sånt kan göra dagen. Trakasserier, förolämpningar och osynliggörande, däremot, lämnar skador och förhårdnader efter sig. Vi rör andra och andra rör oss. Oavsett om vill det eller inte.

”Livet är ingen lek”, säger dom. Men tänk om det är just det livet är. Eller borde vara? Lek och allvar utesluter ju inte varandra, och behöver inte lekfullheten uppvärderas i vårt inrutade samhälle? Leken handlar om frivilligt samspel, imitation och lärande, men också om fantasi, humor, ironi, bus och experimenterande. Det finns en plats för komplex analys, seriös och genomtänkt organisering, och motstånd på liv och död, men anarki rimmar också väl med lek. Fri lek är ofta svår att kontrollera för arkistiska syften. Här visar barnen vägen.

”Inga gudar, inga herrar.” Den anarkistiska huvudfåran har, med vissa viktiga undantag, varit ateistisk. Men här finns också en risk att sekulär, västerländsk anarkism och vänsteranalys, just när det gäller synen på ”religion”, samverkar med växande islamofoba, nationalistiska och rasistiska tendenser. Jag tror att en frihetlig hållning i det här avseendet tyvärr kräver lite intellektuell ansträngning och en begreppskritik som är långt ifrån enkel. Men vem har sagt att allt ska vara enkelt?

Att en större grupp machojägare i Västmanland är beredda att, som i fredags, delta aktivt eller passivt i öppen misshandel av djurrättsaktivister, är talande. Det säger något både om hur framgångsrikt Hunt Saboteurs stör den pågående vargjakten, och om den patriarkala våldsbenägenhet som ofta går hand i hand med jaktinstitutionen. (Aftonbladets reportage om händelserna.)

I den sekulära staten är röstandet en religiös handling. Rösten markerar stöd till nationalstaten som entitet, och kan betraktas som en lojalitetshandling, eller en form av tillbedjan. Varje parti som idag seriöst aspirerar på makten kommer att ställa sig bakom den hierarkiska ordningen med tillhörande strukturer av kapitalism, rasism, nationalism, miljöförstöring och djurförtryck. Röstandet fördunklar därför den anarkistiska visionen.

Anarkismens ursprung som social rörelse och vision brukar knytas till den tidiga arbetarrörelsen under andra halvan av 1800-talet. Klasskampen har traditionellt varit viktig för många anarkister. Det vi behöver för vår försörjning ägs inte jämlikt och gemensamt. ”Produktionsmedlen” kontrolleras istället av kapitalister medan lönearbetarna för att få rätt till mat, kläder, husrum o.s.v. tvingas att sälja sin arbetskraft på en marknad. Det ger kapitalägarna (och/eller kapitalismen som system) ett maktövertag som tillsammans med konkurrensen om vinstmaximering m.m. skapar en utsugning av lönearbetare. Deras arbetsvillkor suger och de får inte i lön det fulla värdet av sitt arbete. Men genom att organisera sig kan arbetarna flytta fram sina positioner och eventuellt till sist störta det kapitalistiska systemet.

Mer än något annat är anarkismen ett nej. Nej till dominans, hierarkier och styren, nej åtminstone till staten, patriarkatet och kapitalet. Men kan en bara säga nej? Saknar anarkismen vision, alternativ, hopp? Och går det verkligen att ta en politisk teori på allvar som är så negativ?

Urfolkens envisa existens visar att anarki inte bara är en utopi. Genom deras historia kan vi få glimtar av att ett liv utan nationalstater, militarism, polismakt, fängelser och presidenter är (eller åtminstone varit) möjligt. Tyvärr kan vi också genom historien lära oss mycket om hur nationalstaternas politik globalt lett till omfattande stöld, fördrivning och folkmord. och försvarats med rasistiska idéer (här, här).  Urfolken bör inte framställas som något enhetligt eller entydigt, eller idealiseras, men solidariteten med deras situationer borde vara viktig för anarkister, inte minst om vi är medborgare i en nationalstat som Sverige som har koloniserat ett urfolks område.

Förra fredagen, under EU-toppmötet i Göteborg, blev en kamrat gripen utanför Centralstationen och förd till arresten. Innan inlåsning blev personen tvingad att ta av sig alla kläder, med dörren öppen till korridoren utanför. Gripandet skedde dock inte på grund av något demonstrationsstök (något sådant syntes inte till under detta toppmöte), utan för att personen stannat upp och iakttagit ett polisingripande, trots att det inte uppskattades av polisen. Att (utan lagstöd) bli gripen bara för att ha tittat på en grupp poliser är säkerligen ovanligt, men ändå en del av ett mönster.

I både väntade och oväntade sammanhang höjs nu röster för könsdualismen. I könsdualisternas värld (som jag själv länge delade) är människor antingen Män eller Kvinnor, och mellan de tu finns en mur som inte kan eller får passeras. Förr var det homo- och bisexuella som var måltavlan för ängslig könsdualism, just nu verkar det mer vara transpersoner, intersexuella och ickebinära. Könsdualisterna tycks ofta tro att de står på barrikaderna och kämpar mot någon slags hegemoni, mot “politisk korrekthet”, “identitetspolitik” och den rådande ordningen. Det kan vara att feminismen eller Metoo har gått för långt, att det är för mycket regnbågsflaggor, för mycket prat om kön och hbtq-frågor. Problemet är dels att de förväxlar kamp och propaganda för förändring med rådande strukturer och normer, och dels att de vägrar acceptera den faktiskt existerande mångfalden.

Staten är påtagligt orolig för “radikalisering”. ”Radikalisering” och ”extremism” används allt oftare tillsammans som samlingsbeteckningar för personer och grupper som avviker från samhällets ideologiska mittfåra, även om det är på totalt oförenliga sätt. Begreppets popularitet kan ses som ett utslag av en växande mittenextremism. Men ordet radikal härleds egentligen från latinets radix, rötter, och har tidigare ofta syftat på tendenser som vill se grundläggande samhällsförändringar. Som anarkister är vi radikala i meningen att vi inte bara vill se små reformer, vi vill rycka upp förtryckande strukturer med rötterna. Men betyder det att det är eftersträvansvärt att alltid vara så radikal som möjligt?

SVT:s “Tvärvändningen-om svängningen i flyktingpolitiken” (28/10-2017) illustrerar väl det den delvis kritiserar – den nationalistiska självbilden. Över lag en mycket sevärd dokumentär med en historisk vinkel som kastar visst ljus över svensk migrationspolitik, men också problematisk.

Begreppet stöld förutsätter ägandeskap. Den som inte betraktas som den rättmätige ägaren till något kan inte heller bli bestulen. Proudhons klassiska devis ”egendom är stöld” sätter ljuset på detta. Det privata ägandet är stöld om vi menar att allt tillhör alla. Att ”ta från de rika, och ge åt de fattiga”, med Karl-Bertil Jonssons ord, är ur ett anarkistiskt perspektiv, inte ”stöld” utan motstånd.

Emma Goldman lärde oss att dansen är en viktig del av revolutionen, och den feministiska rörelsen har lärt oss att det personliga är politiskt. Att tänka att kärlek tillhör någon privat, apolitisk sfär där alla bara gör som de känner är alldeles för tunt (och liberalt) för att utgöra en anarkistisk analys. Kärlek har inte bara med motståndet att göra, kärlek kan, om det vill sig väl, vara motstånd.

Visst finns det mycket av samarbete, hjälpsamhet och sammanlänkning mellan individer och arter, som bland annat Kropotkins klassiker Ömsesidig hjälp (som finns i svensk nyutgåva) visat. Men varje specifik livsform lever samtidigt på bekostnad av andra livsformer. Och det gäller inte minst människan, som är ett stort, varmblodigt, energi- och utrymmeskrävande däggdjur. De flesta av oss äter andra levande, kännande varelser. Liv har tagits och blod har utgjutits.  Men även de av oss som är veganer äter mat som odlats på mark där andra varelser fördrivits, trängts undan och dödats för vår skull. Våra städer, transporter och infrastruktur dominerar jordklotet och skadar och dödar miljö, arter och kännande individer genom våra maskiner och de gifter de släpper ut. Andra tvingas stå tillbaka eller utplånas. Och även om vi alla skulle leva mycket enklare och grönare så skulle vi konkurrera om föda, energi och utrymme med andra. Det finns inget helt igenom ickevåldsligt sätt för människor att trampa runt på det här klotet.

I de monoteistiska religionernas mittfåra finns en berättelse, och varje berättelse har en början och ett slut. Historien uppfattas röra sig framåt mot ett mål. Denna världsbild har i mycket ärvts av socialism och anarkism, som ju är födda ur och framväxta i ett kristet, västerländskt samhälle, och medvetet eller omedvetet burit med sig mycket av detta arv. Men är en sådan story något vi ska fortsätta hålla fast vid?

Det är en lördag i slutet av oktober, och trots att vädret börjat gå mot höst så bjuder New Jersey på sol och blå himmel. Det är faktiskt t-shirtväder. Jag kliver av tåget i en av många småstäder så typiska för denna delstat – faktum är att den nästan enbart består av sådana hopvuxna städer – och börjar promenera mot möteslokalen. Några gator ner ser jag en uppställd dörr, en skylt, och ett bord som redan är halvfullt med diverse saker. Bredvid står några personer och pratar, någon står och röker.

Intersektionalitet är ett sånt där koncept i behov av räddning från sig självt. Det presenteras ofta på ett onödigt invecklat sätt, eller på ett så felaktigt sätt att en undrar om begreppet inte missförståtts med flit. Men det är i grund och botten också ett kraftfullt verktyg som kan hjälpa oss att förstå vår omvärld och därefter agera för att förändra den, så det kan vara värt att försöka göra en omstart.

För några dagar sedan skrev Zomia på vår blogg om den anarkistiska tomheten, om anarkismens nej. Det är en bra text som visar att även detta motstånd, denna reaktion på förtryck, har en konstruktiv sida. Men det är en sida som inte innebär en definitiv mall på hur framtiden ska formas, utan istället några grundläggande principer utefter vilka en oerhörd mängd konstruktiva framtider kan formas. Eller, som Bakunin uttryckte det, en längtan efter att förstöra är också en kreativ längtan. Denna längtan förenar alla oss anarkister.

Emma Goldman tillskrivs ibland påståendet att om det gjorde någon skillnad att rösta, så skulle de vid makten förbjuda det. Det är en slagkraftig slogan, men den riskerar att sätta fokus på fel sak om den tas alltför bokstavligt. Med ord tagna från hur några autonomen i Tyskland beskrev de grönas parlamentariska framfart i landet på 80-talet (se exempelvis Fire and Flames), kan vi istället säga att om inte parlamentarismen fanns, så skulle de vid makten behöva uppfinna den. Det är nämligen ett av de bästa verktygen att få människor som egentligen avskyr det här systemet att börja gå dess ärenden.