This essay was was published as a pamphlet around late 1978 or 1979, in the aftermath of the Sydney Hilton Bombing. The black humour of the time around the anarchist movement was that the police and security forces framed Ananda Marga because they came before Anarchism in the alphabet. The arguments in this pamphlet are still as valid today as when they were written 20 years ago.

In 1979, four Australian anarchist and “libertarian socialist” organizations published a tract called You Can’t Blow Up a Social Relationship, presumptuously subtitled “The Anarchist Case Against Terrorism” — as if theirs was the only case against it and there was no case for it. The pamphlet has been reprinted and distributed by North American anarchist groups, usually workerists, and by default appears to enjoy some currency as a credible critique of terrorism canonical for anarchists.

Der folgende Text ist das Transkript eines Vortrags, den Idris Robinson am 20. Juli diesen Jahres in Seattle gehalten hat, von ihm selbst wie auch von Ill Will Editions, die den Text transkribiert  haben, im Sinne der Lesbarkeit leicht editiert. Antikalypse

The following is a transcript of a talk delivered in Seattle on July 20, 2020, lightly-edited by the author for readability. A video recording produced by Red May is online here.

Am 6. April 1871 beschlagnahmten bewaffnete Teilnehmer*innen der revolutionären Pariser Kommune die in der Nähe des Gefängnisses in Paris gelagerte Guillotine. Sie brachten sie an den Fuß der Statue Voltaires, wo sie sie zunächst in Einzelteile zerbrachen und anschließend unter dem Applaus einer riesigen Menschenmenge verbrannten. Es handelte sich dabei nicht um ein von Politiker*innen inszeniertes Spektakel, sondern um eine populäre Graswurzelaktion. Zu jener Zeit kontrollierte die Kommune Paris, das noch von Menschen aller Klassen bewohnt war. Die französische und die preußische Armee umstellten die Stadt und bereiteten einen Einmarsch vor, um die konservative republikanische Regierung Adolphe Thiers einzusetzen. Unter diesen Umständen war das Verbrennen der Guillotine eine mutige Geste, die die Herrschaft von Terror sowie die Idee, positiver sozialer Wandel könne durch das Abschlachten von Menschen erreicht werden, zurückwies.

148 years ago this week, on April 6, 1871, armed participants in the revolutionary Paris Commune seized the guillotine that was stored near the prison in Paris. They brought it to the foot of the statue of Voltaire, where they smashed it into pieces and burned it in a bonfire, to the applause of an immense crowd. This was a popular action arising from the grassroots, not a spectacle coordinated by politicians. At the time, the Commune controlled Paris, which was still inhabited by people of all classes; the French and Prussian armies surrounded the city and were preparing to invade it in order to impose the conservative Republican government of Adolphe Thiers. In these conditions, burning the guillotine was a brave gesture repudiating the Reign of Terror and the idea that positive social change can be achieved by slaughtering people.

Hösten 2017 kom det fram att Trafiknämnden i Stockholm beslutat att börja ta ut markhyra för bland annat demonstrationer. Ja, för all aktivitet på gatorna, verkade det som – från flygbladsutdelning till barnkulturevenemang med fri entré. Det kunde gälla till exempel att betala avgift för att få ha högtalare. Besluten verkade bli godtyckliga och konsekvenserna oöverblickbara.

Plötsligt stod vi där, med ett rep och en rad snutar mellan oss och ett trettiotal personer från universitetets förvaltningsstyrelse, där företag som Goldman & Sachs, PNC Bank, Williams Capital Group, och en rad andra som instinktivt bör hållas så långt från utbildning som möjligt finns representerade. Månader av upptrappning och veckor av planering hade lett oss hit. För ett ögonblick frös jag fast – hur skulle vi ta oss förbi? Skulle vi lyckas? En laddad tystnad. Elektricitet i luften. Plötsligt var det på allvar. Så öppnar ordföranden mötet, och vi rör oss framåt, samtidigt som de första tonerna av Solidarity forever trevande stiger mot mötesrummets tak och studsar mot dess väggar. Repet åker i marken, vi bildar kedjor.

Skattesmitarna

Jag kommer inom kort att uppdatera denna bloggen med ett par artiklar om Exarchia ( läs mer här) men först tänkte jag börja med att berätta om situationen i Grekland, som är väldigt komplicerad och behöver ett eget separat inlägg.

Jag hatar mitt jobb. Faktum är att jag inte ens vill kalla det för ett “jobb”. Jag vill kalla det för löneslaveri. Det är arbete som jag utför, åt någon annan människa, som tjänar på mig och ger mig tillräckligt tillbaka för att hen ska kunna fortsätta tjäna på mig. Jag får lön för att kunna köpa mat så jag inte dör av svält och kan fortsätta arbeta, så jag kan betala någon form av boende så att jag är utvilad och kan fortsätta arbeta. Så att jag kan ha råd att köpa någon onödig pryl och fortsätta intala mig själv om att jag har det bra.

I november och december i år kommer det att dyka upp ett par inlägg om Exarchia, det anarkistiska kvarteret i Aten då några av oss i mediaprojektet kommer att åka ner för att ta del av det vardagliga livet i Exarchia. Vi kommer att skapa ett litet reportage med text, bilder och videoklipp.

Under tiden som vi befinner oss i Aten försöker vi träffa så många människor som möjligt från flera olika anarkistiska grupper som finns i Exarchia idag. En större grupp som vi får kontakt med kallar sig för Rouvikonas och det är den första gruppen som vi får tala med. Rouvikonas har sin bas på K-Vox. Kortfattat är K-Vox ett ockuperat socialt center, och i anslutning till K-Vox finns även en vårdcentral som är ockuperad och drivs av anarkister och frivilliga vårdarbetare. Mer om detta kommer i en annan artikel lite längre fram.

Inatt gick den grekiska polisen in i Exarchia i Aten och sköt mot folk med plastkulor. Det finns många vittnesmål om händelsen. Folk vittnar om hur poliser bad dom stanna inomhus och dra för gardinerna. Polisen ska ha kastat in tårgas i lägenhetsbyggnader och kastat stenar mot fönsterrutor. Dom har skjutit plastkulor mot demonstranter och andra som befann sig på platsen.

Vid ett årsskifte är det många städer som passar på att höja avgifterna i kollektivtrafiken. I många fall ökar avgifterna betydligt snabbare än konsumentprisindex. Att dålig luft, klimatförändringar, kortsiktigt beroende av fossila bränslen, samt skador och dödsfall för mänskliga och icke-mänskliga djur häftar vid privatbilismens ställning tas inte på allvar. Dessutom är kollektivtrafik i mycket en klass- och tillgänglighetsfråga. Att planka är att genom direkt aktion reducera avgifterna och utmana privatbilismen, och att redan nu föregå städer som experimenterar med avgiftsfri kollektivtrafik, nu senast Fagersta.

Nyligen fick jag en säck potatis från ett odlingskollektiv av två personer på besök. Vi pratade politik över en kopp kaffe, och det togs inte ut några avgifter, vare sig för potatis, kaffe eller samtal. Det kan ibland låta som att det kapitalistiska systemet har uppnått total dominans. Och det är sant att imperialismen ligger i kapitalismens väsen, den vill växa och lägga allt större delar av mänskligt och ickemänskligt liv under sig, för att till sist självdö när det inte finns mer att käka upp. Men i en antikapitalistisk analys är det viktigt att också se det motstånd som finns och de zoner som ännu inte helt fångats av en kapitalistisk logik. Här kommer gåvorna in.

Som övertygad anarkist och tonårsförälder finns det många anledningar till maktkritisk reflektion. Det finns en ofrånkomlig, grundläggande ojämlikhet i föräldraskapet, biologiskt eller ej. Fördelningen av status, inflytande, resurser och styrka väger självklart över åt förälderns/föräldrarnas sida. Så är det möjligt för föräldrar att vara anarkister i praktiken, utöva en frihetlig omsorg och främja barnens utveckling mot autonomi? Eller är anarki och föräldraskap oförenligt?

Krokodiltårar och hissning, eller axelryckningar och dissning. Reaktionerna på Kamprads död tydliggjorde politiska skiljelinjer, mer än många debatter. Liberaler och konservativa hyllade honom som en nationell hjälte. Socialister och antikapitalister såg utan sorg en (post?)fascist och kapitalist gå i graven, en man som tronat över en av världens största privata förmögenheter, byggd på andras arbete i imperialistisk anda.

Polisen hugger människor i huvudet med sablar så att blodet skvätter, allt för att komma över ett standar med inskriptionen ”Ned med militarismen. Krig är brodermord!” Tumult och stenkastning uppstår i den tidigare fredliga demonstrationen i försöken att försvara fanan. I efterspelet dömer Helsingborgs rådhusrätt ut fleråriga straff för uppror.

En kram, en klapp på axeln, ett oväntat vänligt ord. Sånt kan göra dagen. Trakasserier, förolämpningar och osynliggörande, däremot, lämnar skador och förhårdnader efter sig. Vi rör andra och andra rör oss. Oavsett om vill det eller inte.

”Livet är ingen lek”, säger dom. Men tänk om det är just det livet är. Eller borde vara? Lek och allvar utesluter ju inte varandra, och behöver inte lekfullheten uppvärderas i vårt inrutade samhälle? Leken handlar om frivilligt samspel, imitation och lärande, men också om fantasi, humor, ironi, bus och experimenterande. Det finns en plats för komplex analys, seriös och genomtänkt organisering, och motstånd på liv och död, men anarki rimmar också väl med lek. Fri lek är ofta svår att kontrollera för arkistiska syften. Här visar barnen vägen.

”Inga gudar, inga herrar.” Den anarkistiska huvudfåran har, med vissa viktiga undantag, varit ateistisk. Men här finns också en risk att sekulär, västerländsk anarkism och vänsteranalys, just när det gäller synen på ”religion”, samverkar med växande islamofoba, nationalistiska och rasistiska tendenser. Jag tror att en frihetlig hållning i det här avseendet tyvärr kräver lite intellektuell ansträngning och en begreppskritik som är långt ifrån enkel. Men vem har sagt att allt ska vara enkelt?

Att en större grupp machojägare i Västmanland är beredda att, som i fredags, delta aktivt eller passivt i öppen misshandel av djurrättsaktivister, är talande. Det säger något både om hur framgångsrikt Hunt Saboteurs stör den pågående vargjakten, och om den patriarkala våldsbenägenhet som ofta går hand i hand med jaktinstitutionen. (Aftonbladets reportage om händelserna.)

I den sekulära staten är röstandet en religiös handling. Rösten markerar stöd till nationalstaten som entitet, och kan betraktas som en lojalitetshandling, eller en form av tillbedjan. Varje parti som idag seriöst aspirerar på makten kommer att ställa sig bakom den hierarkiska ordningen med tillhörande strukturer av kapitalism, rasism, nationalism, miljöförstöring och djurförtryck. Röstandet fördunklar därför den anarkistiska visionen.