Anarkismens ursprung som social rörelse och vision brukar knytas till den tidiga arbetarrörelsen under andra halvan av 1800-talet. Klasskampen har traditionellt varit viktig för många anarkister. Det vi behöver för vår försörjning ägs inte jämlikt och gemensamt. ”Produktionsmedlen” kontrolleras istället av kapitalister medan lönearbetarna för att få rätt till mat, kläder, husrum o.s.v. tvingas att sälja sin arbetskraft på en marknad. Det ger kapitalägarna (och/eller kapitalismen som system) ett maktövertag som tillsammans med konkurrensen om vinstmaximering m.m. skapar en utsugning av lönearbetare. Deras arbetsvillkor suger och de får inte i lön det fulla värdet av sitt arbete. Men genom att organisera sig kan arbetarna flytta fram sina positioner och eventuellt till sist störta det kapitalistiska systemet.

Mer än något annat är anarkismen ett nej. Nej till dominans, hierarkier och styren, nej åtminstone till staten, patriarkatet och kapitalet. Men kan en bara säga nej? Saknar anarkismen vision, alternativ, hopp? Och går det verkligen att ta en politisk teori på allvar som är så negativ?

Urfolkens envisa existens visar att anarki inte bara är en utopi. Genom deras historia kan vi få glimtar av att ett liv utan nationalstater, militarism, polismakt, fängelser och presidenter är (eller åtminstone varit) möjligt. Tyvärr kan vi också genom historien lära oss mycket om hur nationalstaternas politik globalt lett till omfattande stöld, fördrivning och folkmord. och försvarats med rasistiska idéer (här, här).  Urfolken bör inte framställas som något enhetligt eller entydigt, eller idealiseras, men solidariteten med deras situationer borde vara viktig för anarkister, inte minst om vi är medborgare i en nationalstat som Sverige som har koloniserat ett urfolks område.

Förra fredagen, under EU-toppmötet i Göteborg, blev en kamrat gripen utanför Centralstationen och förd till arresten. Innan inlåsning blev personen tvingad att ta av sig alla kläder, med dörren öppen till korridoren utanför. Gripandet skedde dock inte på grund av något demonstrationsstök (något sådant syntes inte till under detta toppmöte), utan för att personen stannat upp och iakttagit ett polisingripande, trots att det inte uppskattades av polisen. Att (utan lagstöd) bli gripen bara för att ha tittat på en grupp poliser är säkerligen ovanligt, men ändå en del av ett mönster.

I både väntade och oväntade sammanhang höjs nu röster för könsdualismen. I könsdualisternas värld (som jag själv länge delade) är människor antingen Män eller Kvinnor, och mellan de tu finns en mur som inte kan eller får passeras. Förr var det homo- och bisexuella som var måltavlan för ängslig könsdualism, just nu verkar det mer vara transpersoner, intersexuella och ickebinära. Könsdualisterna tycks ofta tro att de står på barrikaderna och kämpar mot någon slags hegemoni, mot “politisk korrekthet”, “identitetspolitik” och den rådande ordningen. Det kan vara att feminismen eller Metoo har gått för långt, att det är för mycket regnbågsflaggor, för mycket prat om kön och hbtq-frågor. Problemet är dels att de förväxlar kamp och propaganda för förändring med rådande strukturer och normer, och dels att de vägrar acceptera den faktiskt existerande mångfalden.

Staten är påtagligt orolig för “radikalisering”. ”Radikalisering” och ”extremism” används allt oftare tillsammans som samlingsbeteckningar för personer och grupper som avviker från samhällets ideologiska mittfåra, även om det är på totalt oförenliga sätt. Begreppets popularitet kan ses som ett utslag av en växande mittenextremism. Men ordet radikal härleds egentligen från latinets radix, rötter, och har tidigare ofta syftat på tendenser som vill se grundläggande samhällsförändringar. Som anarkister är vi radikala i meningen att vi inte bara vill se små reformer, vi vill rycka upp förtryckande strukturer med rötterna. Men betyder det att det är eftersträvansvärt att alltid vara så radikal som möjligt?

SVT:s “Tvärvändningen-om svängningen i flyktingpolitiken” (28/10-2017) illustrerar väl det den delvis kritiserar – den nationalistiska självbilden. Över lag en mycket sevärd dokumentär med en historisk vinkel som kastar visst ljus över svensk migrationspolitik, men också problematisk.

Begreppet stöld förutsätter ägandeskap. Den som inte betraktas som den rättmätige ägaren till något kan inte heller bli bestulen. Proudhons klassiska devis ”egendom är stöld” sätter ljuset på detta. Det privata ägandet är stöld om vi menar att allt tillhör alla. Att ”ta från de rika, och ge åt de fattiga”, med Karl-Bertil Jonssons ord, är ur ett anarkistiskt perspektiv, inte ”stöld” utan motstånd.

Emma Goldman lärde oss att dansen är en viktig del av revolutionen, och den feministiska rörelsen har lärt oss att det personliga är politiskt. Att tänka att kärlek tillhör någon privat, apolitisk sfär där alla bara gör som de känner är alldeles för tunt (och liberalt) för att utgöra en anarkistisk analys. Kärlek har inte bara med motståndet att göra, kärlek kan, om det vill sig väl, vara motstånd.

Visst finns det mycket av samarbete, hjälpsamhet och sammanlänkning mellan individer och arter, som bland annat Kropotkins klassiker Ömsesidig hjälp (som finns i svensk nyutgåva) visat. Men varje specifik livsform lever samtidigt på bekostnad av andra livsformer. Och det gäller inte minst människan, som är ett stort, varmblodigt, energi- och utrymmeskrävande däggdjur. De flesta av oss äter andra levande, kännande varelser. Liv har tagits och blod har utgjutits.  Men även de av oss som är veganer äter mat som odlats på mark där andra varelser fördrivits, trängts undan och dödats för vår skull. Våra städer, transporter och infrastruktur dominerar jordklotet och skadar och dödar miljö, arter och kännande individer genom våra maskiner och de gifter de släpper ut. Andra tvingas stå tillbaka eller utplånas. Och även om vi alla skulle leva mycket enklare och grönare så skulle vi konkurrera om föda, energi och utrymme med andra. Det finns inget helt igenom ickevåldsligt sätt för människor att trampa runt på det här klotet.

I de monoteistiska religionernas mittfåra finns en berättelse, och varje berättelse har en början och ett slut. Historien uppfattas röra sig framåt mot ett mål. Denna världsbild har i mycket ärvts av socialism och anarkism, som ju är födda ur och framväxta i ett kristet, västerländskt samhälle, och medvetet eller omedvetet burit med sig mycket av detta arv. Men är en sådan story något vi ska fortsätta hålla fast vid?

Det är en lördag i slutet av oktober, och trots att vädret börjat gå mot höst så bjuder New Jersey på sol och blå himmel. Det är faktiskt t-shirtväder. Jag kliver av tåget i en av många småstäder så typiska för denna delstat – faktum är att den nästan enbart består av sådana hopvuxna städer – och börjar promenera mot möteslokalen. Några gator ner ser jag en uppställd dörr, en skylt, och ett bord som redan är halvfullt med diverse saker. Bredvid står några personer och pratar, någon står och röker.

Intersektionalitet är ett sånt där koncept i behov av räddning från sig självt. Det presenteras ofta på ett onödigt invecklat sätt, eller på ett så felaktigt sätt att en undrar om begreppet inte missförståtts med flit. Men det är i grund och botten också ett kraftfullt verktyg som kan hjälpa oss att förstå vår omvärld och därefter agera för att förändra den, så det kan vara värt att försöka göra en omstart.

För några dagar sedan skrev Zomia på vår blogg om den anarkistiska tomheten, om anarkismens nej. Det är en bra text som visar att även detta motstånd, denna reaktion på förtryck, har en konstruktiv sida. Men det är en sida som inte innebär en definitiv mall på hur framtiden ska formas, utan istället några grundläggande principer utefter vilka en oerhörd mängd konstruktiva framtider kan formas. Eller, som Bakunin uttryckte det, en längtan efter att förstöra är också en kreativ längtan. Denna längtan förenar alla oss anarkister.

Emma Goldman tillskrivs ibland påståendet att om det gjorde någon skillnad att rösta, så skulle de vid makten förbjuda det. Det är en slagkraftig slogan, men den riskerar att sätta fokus på fel sak om den tas alltför bokstavligt. Med ord tagna från hur några autonomen i Tyskland beskrev de grönas parlamentariska framfart i landet på 80-talet (se exempelvis Fire and Flames), kan vi istället säga att om inte parlamentarismen fanns, så skulle de vid makten behöva uppfinna den. Det är nämligen ett av de bästa verktygen att få människor som egentligen avskyr det här systemet att börja gå dess ärenden.

En svartvit film från 1985 om facklig organisering bland byggarbetare i Sydneyområdet under åren efter andra världskriget och fram till 70-talets mitt kanske inte låter som de mest välinvesterade 80 minuterna i världen. Ärligt talat var jag själv inte säker på vad det var jag gav mig in på, men en timme och tjugo minuter senare hade jag fått vara med om en dokumentär som har allt, från de härliga retro-syntarna i introt, till dramatisk arbetsplatskamp, feminism, gentrifiering, en socialt och politiskt engagerad fackförening, politiskt och byråkratiskt maktspel, statlig repression och ett spretigt folkligt motstånd. Pat Fiskes Rocking the Foundations överträffade förväntningarna.

Det har blåst upp till storm i diskussionen om transpersoner, genus och kön. Det här är inga lätta frågor, och därför är det inte heller lätt att navigera terrängen i debatten. Men jag tror att det är viktigt att det görs, för just nu ser vi en oroväckande trend där transpersoner utmålas som ett hot – istället för som en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle.

Ordet pragmatism kan betyda väldigt olika saker beroende på hur det används. Å ena sidan kan det symbolisera en förståelse för vad som är praktiskt och möjligt samt en förtjänstfull förmåga att anpassa sig. Å andra sidan kan det användas som det motsatta; som att sälja ut centrala principer för kortsiktig opportunism.

Igår höll Hamnarbetarförbundet en presskonferens. De gjorde det efter att Sveriges Hamnar lanserat den policy som sedan länge varit känd via läckor, och som innebär att arbetsköparorganisationens medlemmar drar tillbaka samarbete med Hamnarbetarförbundet och stänger förbundet ute från vanligt fackligt inflytande på arbetsplatsen – det handlar här om en rad svenska hamnar där Hamnarbetarförbundet är i stor majoritet bland arbetarna.

Vi lever i ett samhälle där vi kan skapa så oerhört många saker som människor förr inte ens kunde drömma om, ändå förblir många av dessa saker blott en dröm för de allra flesta. Vi vet mer än någonsin tidigare om planeten vi bor på, och med den vetskapen rusar vi rakt mot en förödande miljökatastrof. Vi pratar om frihet, folkstyre och jämlikhet, men aldrig förr har så få lagt beslag på och kontrollerat så mycket av jordens resurser.

Senaste numret av tidningen Brand har temat militant glädje. Ett nummer som verkar helt klart intressant, men tyvärr satte jag en del av den militanta glädjen i halsen när det vid en första genombläddring visade sig att numret också innehöll en gammal klassisk förvanskning av Bakunins idéer. Det rör sig om en gammal, främst Marxistisk, och ganska lat felrepresentation, som redan många gånger besvarats och avfärdats av anarkister. Så istället för att knyta näven i fickan tog jag tillfället i akt att med min egen militanta glädje som bränsle översätta ett sådant svar,  som inte bara gör upp med den felaktiga bilden, utan också kastar ljus på några av Bakunins intressanta idéer om anarkistisk organisering.

Häromdagen slöts en ny pensionsuppgörelse, och de som vill suga lite mer ur oss arbetare denna gången är M, L, KD, C, S och MP – det vill säga riksdagens liberala och konservativa falanger. Ett redan dåligt pensionssystem har därmed blivit sämre, trots en del kosmetiska åtgärder. Låt oss börja med några enkla konstateranden om vad pensionssystemet sedan tidigare innebär:

Det är tisdag 27 februari 2018. West Virginias guvernör – en mångmiljonär från delstatens gruvindustri – framträder i media tillsammans med ett antal fackföreningstoppar. Den uppseendeväckande skolstrejk som pågått i delstaten sedan i slutet av veckan innan – 20 000 lärare, skolbusschaufförer och annan skolpersonal ute i strejk – verkar vara avblåst, och topparna manar arbetarna att under torsdagen återgå till arbetet. Guvernören lovar att skolorna då ska vara öppna.

Albert Einstein är förstås främst känd för sina revolutionerande insatser inom fysiken, där han bland annat bidrog med att formulera relativitetsteorin. Lite mindre känt är det faktum att Einstein också var socialist – något han tyckte var så viktigt så att han beslöt sig för att skriva texten Why Socialism.